Fabulas egen story

Hur ser Fabulas egen berättelse ut? Hur bildades företaget etc? Hur blev de berättare? Här ger några av fabuliterna sina historier om hur de bildade gruppen eller hur de kom med långt senare, och hur det kom sig att de blev berättare

Förhistorien

Året var 2003, det var sommar och jag satt på en pub i Stockholm med en vän och kollega. Jag hade just kommit hem från en berättarfestival I Wales och var inspirerad av alla fantastiska storytellers som jag sett. Jag frågade min vän om han ville vara med och starta en internationell festival här i Stockholm. Snart var vi igång. Jag hade aldrig varit organisatör förut, så det var mycket att lära. Goda krafter strömmade till och redan i mars 2004 hade vi premiär för Fabula Storytelling Festival. Säkert 50 berättare stod på scen, och däribland några av de främsta I Europa. Det blev succé. Vi tvekade inte att börja planera för nästa festival. Två veckor före 2005 års upplaga satt jag i möte med ledningen. Jag ville ta prata om en ny idé. Jag berättade att olika arrangörer hörde av sig till mig och frågade hur man bokar berättare till sina scener. ”Tänk om vi skulle starta ett berättarkompani” föreslog jag. Vi var för stressade för att tala vidare om saken. Men på premiären hade Ida som var en ledningen, på eget bevåg gjort ett blad som hon lade ut på alla stolar. I det erbjöds våra berättarföreställningar för den som ville boka.

 

Första festivalen 2004

Mats Rehnman berättar:

Det var den 19 mars 2004 och jag låg utmattad under ett bord på Musikmuseet I Stockholm. Om en timme var det dags för premiär för den första Fabula Storytelling Festival. Mina medarbetare hanterade scener, ljud, biljetter och volontärer. Själv hade jag inte sovit på länge och behövde vila innan öppningsceremonin. Då ringde min mobil. Det var min gamla dagmamma som ville prata. ”Mutti är för gammal. Mutti orkar inte” sade hon. Jag höll på att få slag. Det hade varit min dröm att hon skulle vara med vid öppningen. Kvinnan som brukade hjälpa henne tog över luren. När jag förklarat min plan för henne sa hon att hon skulle sätta på Mutti lite läppstift och se till att hon infann sig.

En halvtimme senare kom deras taxi. Jag tog Muttis arm och vi gick långsamt in. Vi hade ordnat en särskild plats åt henne i första raden. Några av Europas främsta berättare kom fram och frågade: ”Is that her? Your Mutti”. Jag hade berättat om henne på andra festivaler ute I världen. ”Will you introduce med?”Snart stod de på en liten rad och hälsade vördnadsfullt på henne. Hon hade förstås ingen aning vad de var för ena.

Så tog publiken plats och jag kunde äntra scenen för att hälsa välkommen.

”Allt berättande börjar med lyssnande” inledde jag. Jag beskrev hur jag som liten pojke i Lund hade haft en tysk dagmamma som betytt oerhört mycket. Hon brukade berätta sagor för mig. Mest mindes jag sagan om Jätten Finn som hon berättat i kryptan under Lunds domkyrka förman ser jätten famna en pelare. Jag beskrev hur jag många år senare som vuxen stött på min gamla dagmamma här i Stockholm. Jag hade knappt trott mina ögon, hon var ju gammal redan på femtiotalet. Men hon levde och var 98 år gammal. Vi började umgås igen. Och när hon fyllde 100 år var jag toastmaster. Då hade jag återberättat sagan om jätten Finn på festen. Vilket jag gjorde nu också inför festivalpubliken. När jag avslutat och fått min applåd sa jag: ”Vi berättare är vana vid att folk tar oss med en nypa salt. Allt kan väl inte vara sant. Men för en gångs skull har jag bevis. Mutti är här, och hon är 104 år gammal!”. Det gick en stöt genom hela publiken. En strålkastare tändes och lyste upp henne där hon satt. Jag såg hur somliga överraskades av tårar. Och Mutti såg lite förvirrad ut när hela publiken reste sig. Hon fick en stående ovation.

Efteråt kom en skotsk berättare fram och viskade till mig: ”I know why people were so moved. They were the greeting the Supreme Mother, the root of everything”.

I pausen kallade Mutti på mig. ”Mutti är så trött Mats. Mutti måste åka hem”. När jag följde henne ut sa hon plötsligt: ”Men Mats, jag har ju inte betalat min biljett!”

Fabula Sorytelling bildas 2005

Den lyckade festivalen gav mersmak. Den 30 maj samlades vi (Peter Hagberg, Mats Rehnman, Ida Junker och Kersti Ståbi) i Idas kök för att bilda ett berättarkompani, senare under året fick det namnet ”Fabula Storytelling ekonomisk förening”  För att styra upp arbetet och och för att hantera alla ansökningar från producenter som ville jobba hos oss.

Så blev vi berättare
Mats Rehnman

En höstdag 1987 befann jag mig I en sal på Lidingö stadsbibliotek. In genom dörren strömmade elever i nioårsåldern. Jag var där på författarbesök efter att ha givit ut min första barnbok. De stojade medan de bänkade sig. På den tiden var det alltid en utmaning för mig att stå inför en publik. Men den här gången var det värre än vanligt. Barnen prasslade och viskade medan jag talade. När jag till sist skulle läsa ur boken blev störningarna en ren plåga. Jag läste allt fortare, allt ljudligare, men det gjorde saken bara värre. Somliga bytte plats, andra dividerade om godispåsar. Efteråt när jag såg dem gå var jag helt slut: men det var inte över; Utanför salen väntade nästa klass. När de kom in såg jag att de var lika livliga som de förra. Med bävan satte jag igång att tala och gjorde allt för att hålla de spralligaste barnen stångna. Efter en stund var det dags att läsa ur boken. När jag sträckte mig efter den insåg jag att jag helt skulle tappa kontrollen i detsamma som jag såg ner i texten. Det var då som ingivelsen kom. Tänk om jag skulle läsa upp texten ur minnet istället! Det fanns inte tid till eftertanke, jag måste börja direkt. Och till en början gick det bra. Jag mindes utan svårighet den första sidan. Men på sidan två kom jag av mig. Jag var tvungen att improvisera fram berättelsen. De första minuterna kände jag nästan panik. Men så märkte jag att hela publiken var knäpptyst och fokuserad. På något vis hade jag fått dem I min hand. Och deras uppmärksamhet hade en överraskande effekt på mig. Något I berättelsen öppnades för mig och jag kunde leka med bilder och formuleringar. Den blev rent av bättre än i boken. När jag kommit till slutet satt alla helt tysta. Som om de var kvar inne I berättelsen.

Efteråt var jag helt uppfylld – vad var det jag snubblat över den här dagen? Inte visste jag att det skulle ändra min livsriktning helt och hållet.

Peter Hagberg

Sommaren 1976 fick jag jobb på ett kollo. Det var kaos i barngruppen, skrik, bråk och gråt! Jag prövade allt, men utan resultat. Hemskast var kvällarna – det skulle läsas innan nattning men ingen lyssnade på min oinspirerade högläsning. Istället kuddkrig och jag minns hur killarna försökte dra av tjejerna pyjamasen… Sammanbrottet var nära, mycket nära.

Plötsligt fick jag ett infall. Jag la ifrån mig boken och började berätta. Jag hade varit i Portugal hösten -75, ett land på randen till inbördeskrig efter diktaturens fall. Jag hade upplevt spännande och farliga saker, som nu tog form som äventyrshistorier med mig själv i huvudrollen. Historierna blev mer och mer fantasifulla, skaran av lyssnare ökade för varje minut och snart satt alla andäktigt lyssnande och krävde fler och fler historier, om fascisternas framfart i Lissabons gränder, eller den turkiska säkerhetspolisens försök att hålla koll på de kurdiska studenterna i Diyarbakir, och kloakråttorna, de stora som hundarna som jagade oss mellan husen om nätterna i månens sken…

– Nu ljuger du! Skrek barnen. Om det där om kloakråttorna! Men det struntar vi i, berätta mera!

Och så blev det. Jag berättade om allt jag varit med om och lite mer därtill. Slagsmålen och kaoset i barngruppen avtog. Tillslut hördes barn som sa:

– Sluta tjafsa, Peter kanske inte vill berätta då!

Någonstans där förstod jag att jag hade dem i min hand, att kraften i berättandet fått dem att bete sig som folk, socialisera sig, som man sa på den tiden det begav sig.  Nästa steg blev att lära sig riktiga folksagor, helst ryska. De var långa och burleska, kraftfulla på ett vis som grep mig djupt. Sagor som man kände att vuxna hade berättat för varandra någon gång för länge sen runt en eld ute på den ryska stäppen. Inte förskönade för att passa det borgerliga 1800-talets barnkammare. Orden bara forsade ur min mun. Jag hade hittat rätt. Och jag var fast.

Ida Junker

Konstnären och konstvetaren Ida Junker följde med berättaren Mats Rehnman till Ljungby berättarfestival i juni 1997. Hon blev så inspirerad av alla berättare och deras uppträdande på festivalen så hon bestämde sig att själv bli berättare. Hon blev berättargesäll för Mats under ett år, sedan skickades hon ut på en turné till biblioteken i Norrland. Så har det fortsatt! Med tusentals berättaruppträdande, workshops och som ordförande i Fabula.

Agnes Branting

Det var en höstmorgon 2013. Jag var hemma och gjorde mig i ordning för att skriva dagens jobbansökningar när jag hörde min telefon plinga till. Jag hade fått ett sms från Mats Rehnman på Fabula. ”Hej Agnes, jag ska ha ett möte med en kvinna som vill starta ett projekt och samla in folksagor i syriska flyktingläger. Vill du komma på mötet?” Det lät ju minst sagt intressant, även om det där med att samla berättelser i syriska flyktingläger kanske var lite utanför min comfort zone… Mötet var inom en timme. Jag skyndade mig dit.

Så kom det sig att jag började jobba med Fabula, som projektledare och berättare i projektet Al Hakawati. Samma höst skapade jag föreställningen Evil Twin, med japanska skräck- och spökhistorier, tillsammans med berättarna Amanda Glans och Frida Spång. Det var lika bra att jag började som producent för Fabula också. I dag är jag medlem i styrelsen och har fått sällskap i producentarbetet av Anne-Sofia Ojala, så att jag har tid att också stå på scenen som berättare.

Amanda Glans